Sasha och Arya

Agility är verkligen toppen för mig och Sasha och jag ser massa fördelar att lattja lite med denna sport;
- Jag kan tjoa och tjimma utan att vara svinläskig.
- Jag kan passa på att "mecka" lite med henne, att hålla lite i halsbandet och att klappa lite extra på henne i våra belöningar.
- Vårt samarbete stärks när jag ska dirigera (handla?) henne på avstånd över och genom hinder.
- Vi får röra på oss bägge två.
- Sasha blir sååå nöjd och stolt över sig själv när hon klarar att stå kvar på vippbrädan fast den skramlar och vinglar = självförtroendehöjande deluxe.
- Tillfällena när Sasha har den där superduperglada känslan ökar i antal, vilket gör att jag kan lägga in små små platsliggningar/fria följ/uppsitt mycket oftare.

Dessutom märker jag en stor skillnad i vår lydnadsträning, både Sasha och jag är gladare. Jag, eftersom jag kan vara lite mer mig själv (högre röst, yvigare rörelser osv osv) Och Sasha, eftersom hon lärt sig att det är kul när matte tokar sig.

Idag stod jag lutad över henne och berättade med superglad röst att hon var bäst i hela världen efter att hon gjort en fin runda med tunnlar och hopphinder. Sasha tyckte inte att det var det minsta äckligt och svansen gick i tusenåttio. När jag slutade hoppade hon upp på mig och ville ha mer. 
DET är lycka för mig!