Sasha och Arya

Jag och Sebastian har länge pratat om att det vore bra med en hund till. Dels eftersom jag känner att Sasha inte orkar träna riktigt lika mkt som jag vill och dels för att det vore kul för henne med en kompis här hemma. Dessutom hoppas jag att Sasha ska få lite skinn på näsan och våga säga ifrån nu när det finns en galen valp som springer och biter henne hela tiden.
När Nettans valpar precis var födda fick Sebastian erbjudandet om att åka utomlands och jobba, för det skulle han få vara ledig i en himla massa veckor efter jul. Perfekt timing tänkte vi och ringde Nettan. Som tur var fanns det en valp till oss som vi tingade efter någon dags betänketid.

Nu började väntan. Valptillbehören har jag redan sen Sasha var liten så jag kunde inte ens shoppa. Fyfan. Vid fyra veckor åkte jag, tillsammans med bästa Helena, och hälsade på valparna. Då var dom yttepyttesmå och jag kunde inte alls bilda mig en uppfattning om vilken av tikarna som skulle passa oss bäst. Vid sex veckor kom Sebastian hem från jobb och vi for genast ner till Söderköping för att hälsa på igen. Nu var det helt klart lite mer liv i luckan. Tiken som var minst från början var helt plötsligt inte så liten längre och både jag och Nettan tyckte nog att lilltiken skulle passa mig, Seb och Sasha bra.

I lördags hämtade vi hem henne och det har varit en utmaning sedan dess ;-) Jag inser nu hur enkelt vi hade det med Sashas valpperiod. Arya kör 100% varje vaken sekund. Hon gnager, rusar, biter, härjar, skäller, kampar, snor mat, mest hela tiden. När vi kunde lämna Sasha i vardagsrummet för att fixa mat i köket står Arya och slänger sig mot kompostgallret samtidigt som hon skäller vilt. Hon är envis som en åsna och vägrar släppa sitt roadkill fastän 20 kg tyngre Sasha står och drar i andra änden. Hon morrar och skäller ut syrrans BC-hane och pappas flat-tik. Och vi är så himla förtjusta i henne!!

Sasha tycker att hon är urkul och det är lätt att man glömmer att hon är en liten skör valp när dom kampar som värst. Det känns så himla bra att Arya, efter att ha bott här i knappt en vecka, redan känns som en självklar familjemedlem.